Det var under min uppväxt i det västafrikanska
landet Liberia, som jag först kom i kontakt med habanero chili.
I den lokala matkulturen användes den i varierande omfattning.
Som barn lärde man sig att bemästra den speciella känslan
av extrem hetta och sedan älska habanerons unika arom. Man fick
gå hungrig annars.
I en viss stam i den östra delen av
landet, har habanero eller ”hot peppar” blivit en del av
den lokala traditionen. Grymt som det kanske låter, så ryktades
det att stammen smorde in nyfödda bebisar med krossade habaneros.
Allt för att stärka barnet inför en hård värld.
I samma del av landet är det första man blir erbjuden som
gäst i en by, en habanero-frukt som man delar med värden.
Sedan sätter man sig och samtalar.
Vid varje lov var vi och hälsade
på
mina farföräldrar, som bodde nära huvudstaden. Vi fick
alltid med ett par burkar av min farmors speciella pepparsås
att ta med oss hem. Den var gudomligt god och tog tyvärr slut
alldeles för fort. Jag minns att jag frågade min farmor
en gång
om vem som hade lärt henne att göra en så god pepparsås.
Hon sade att det hade hennes far gjort för länge sedan.
Vi skulle fira jul i Sverige i början
av 80-talet, så min farmor lovade att hon skulle visa mig hur
man gjorde pepparsåsen när vi besökte henne vid nästa
lov. Tyvärr dog min farmor när vi var bortresta, så
jag fick aldrig hennes recept.
Några år senare flyttade jag
till Sverige. Detta var i mitten av 80-talet. Det starkaste i krydd
väg som fanns i Sverige då förutom svartpeppar var Tabasco.
Det fick duga. Periodvis gick jag omkring men en flaska i fickan, ifall
att det inte fanns på stället man skulle äta lunch eller
middag på. Habanero var det inte tal om, och skulle man hitta
lite var den väldigt dyr